Dag 3

Rebecka har världens största julgran. Sebastian undrade om hon hade snott den från stortorget. Vi stod länge och gapade. Men så har hon ju världens mest avlägsna tak till sin lägenhet också. Slöseri på en så liten tös.

Petrus har en allmänlivströtthet, och det är ju aldrig kul. Han sa att han har saknat mig och att jag var mig lik - på ett bra sätt. Glad och rolig. Jag ser mig sällan som glad och rolig, men igår tror jag banne mig att jag var det. Och kanske är det lite likt mig, ibland. (Men just nu sitter jag och blänger på mitt PM i vredesmod.)
Jag har nog inte sett någon av dem på mindre än ett år. Jag och Sebastian var nära vårt vanliga flamsfnissiga tillstånd, men med hänsyn till övriga så nöjde vi oss med att inte spåra ur. Nu får det inte dröja ett år igen...

Camilla hade vrålat till sing-star till fyra inatt, hon var ovanligt fräsch efter hennes - som hon sa - välbehövliga fylla. Jag beundrar henne så för att hon landar på fötterna med ett leende på andra sidan svårigheterna. Utan att för den sakens skull låtsas oberörd. Det är fint.

Lillasystern har uppgraderat sitt hem och gav mig husrum för natten. Och en smula sällskap likaså. Tacos avnjuts bäst i syskons sällskap, tänkte vi.

Nu väntar jag på mail. Jag har gjort det över en timme nu. Hur svårt kan det vara?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0