enstaka ord

Ombytta roller - där stod jag i en korridor och försökte locka gymnasieelever att se en utställning och ställa frågor. De tittade misstänksamt på oss, plockade på sig visitkort, pins och pennor och skuttade sedan skrämt iväg. Jag undrar om de låter sig luras eller om de ser att jag i princip är som dem (5 år hit eller dit, jag känner mig fortfarande som 19!).

Imorgon ska jag tala ett par minuter i aulan före en pjäs, på onsdag hålla föreläsning. Fy tusan. Jag skulle vilja kunna vara lika avslappnad och bra som killen som diskuterade pjäsen med ungarna, men eftersom jag naturligt inte är så mycket "yo mannen" och "ey brorsan" så håller jag mig nog till min nervösa och klämkäcka svenneattityd.

Killen kom för övrigt in på användandet av öknamnet hora och ungarna började vilt debattera. En tjej sa glatt att hon aldrig skulle kalla någon hora - förutom sina närmsta vänner. Men som öknamn var det inte okej. Så, om då en tjej som tar för sig kallas hora, vad kallas en kille...? Ja det fick vi också svar på av nåt geni: "jomen om min polare har många tjejer så kallar jag han för lös". Man lär sig nåt varje dag, lös trodde jag man var i magen...

Nu har jag gjort en för- och emotlista. Så himla 90-tal. Än ligger emot i framkant. Inte för att jag tänker låta det påverka något, men det kan vara bra att ha något att referera till i framtiden.

Två filmer av tre avklarade. Ska man ha en ordentlig filmkväll gäller det att ligga i.

Jag ska nog börja göra för- och emotlistor om alla viktiga händelser. Så jag vet var jag står.

Tre filmer är kanske att överdriva... Lite okynnesläsning är också ett värdigt lördagsnöje och såhär på ålderns höst har jag blivit fasligt kvällstrött. Det får nog bli boken.

Jag är efterbliven. Garanterat. Statistiken funkade bra på lektionerna och däremellan men nu sitter jag som ett frågetecken och undrar om det här verkligen kan stämma? Och hur fan filtrerar man bort alla grupper utom de två man vill undersöka? De andra skiter jag blankt i, de förstör bara min analys. Eller måste jag helt enkelt göra jämförelser mellan alla fyra grupper?
Näe, jag blir så trött..! Nu går jag ut och går istället. Med fina Katarina.

En sen chips- och grötfrukost (inte tillsammans, men ändå: jag förfaller) innan jag ska vinka adjö åt mina flugor på väggen, a.k.a byggarbetarna som svävar runt utanför mitt fönster. Jag åker till Ida och Emelie och deras vänner snart. Det bjuds på middag, härliga människor och den stora finalen: semlefestival. Semlefestival! Det där kan bli storslaget!

Nej. Hur många gånger ni än kollar så händer det ingenting här. Jag har pausat lite. Men en paus i pausandet kan jag kanske bjuda på...för att va schysst liksom.

Idag stod de här, upphissade utanför mitt fönster och massakrerade fasaden. Jag gömde mig i köket för jag såg vart det barkade en stund innan. Kanske borde jag gjort som Katarina rådde, kanske skulle en filmisk romans med ett fönster emellan vara något för mig. Men jag har annat att se fram emot, andra scenarier som gör sig på film men suger i verkligheten.

Vad mer..? Nej, det var nog allt.

Husmorstipsen fullkomligen regnar (eh, nåja...) över mig och min stackars spisplatta så nu mår vi betydligt bättre.

Jag funderar över hur ärlig man egentligen får vara mot folk. När man undrar vad fan folk sysslar med, ska man fråga det då eller låta de komma på det själva..? Det finns ju grader i helvetet också, icke att förglömma. Kanske är det inte så farligt att folk hänger med fel personer så länge de själva tror att de har kontroll över situationen. Och vem är egentligen jag att döma..? Men jag kan ändå inte låta bli att bli frustrerad över vad folk tolererar från människor de säger sig skita i och tycka att det är något väldigt obehagligt över hela situationen. Kanske är det bara min militant feministiska sida som tar över och förbannar tjejers förmåga att ibland ta skit och hamna i underläge även när de tror att de gör som de själva vill...

Något annat jag funderar över är hur mycket språkpolis man egentligen får vara. Ännu ett ärlighetsdilemma... När människor använder ordspråk och uttryck fel går det rysningar utmed min ryggrad, och efter upprepade felsägningar av samma slag bildar mina hjärnceller pakter som smider planer för kollektivt självmord för att slippa fler plågsamma språkfel. Jag skyller allt på min mor som tillät mig läsa kopiösa mängder böcker under hela min uppväxt. Utan dessa hade jag inte matats med korrekta språkliga uttryck och fascinerats av språkets möjligheter, och därmed idag varken upptäckt eller plågats så av andra människors underliga missuppfattningar. Jag säger ingenting, låter det passera till synes obemärkt. Än så länge. Jag är rädd att jag någon dag kommer att få ett utbrott över någon stackars människa som gör misstaget att försöka briljera med ett tjusigt uttryck som hon eller han har fått helt om bakfoten, skrika "men herregud, är svenska ditt modersmål men du ändå talar som en tio-åring bör du inte försöka dig på uttryck som övergår din förmåga för då verkar du bara efterbliven!".

Jag vill be om ursäkt i förskott till den (förmodligen främling) som en vacker dag kommer att drabbas av min vrede. Förlåt.

Dagens bedrift och det klumpigaste på länge kom under matlagningen. Pastan var färdig och jag kryddade min champinjonsås. Kyddburkarna stod utspridda på spisen i vanlig ordning, men när jag skulle salta efter behag (som sig bör) en sista gång satt min stora saltburk i plast fast på en spisplatta. Jag hade ställt den på plattan där jag nyss hade kokat pasta...
Tack vare min råstyrka fick jag loss burken men den varma, sega plasten gick sönder så att allt salt rasade ut över plattan. Det mesta av plasten gick också bort men vissa spår finns kvar. Hur får man bort ingrodd plast från en spisplatta, någon?

De är färdiga med gatan utanför, men nu tycker de tydligen att de behöver ett nytt projekt: fasaden! Javisst, fasaden skrapas bort och ska göras om. Snart kommer dagen då jag vaknar av att män tittar på mig genom fönstret. Tack hyresvärden, tack.

Steg 1: öppna dokumentet som skoluppgiften ska författas i.
Steg 2: ja inte fan vet jag, så långt har jag inte kommit.

Jag är helt värdelös nu, en svacka svår att ta sig ur. Igår skymtade jag dock ljuset, när jag för första gången på evigheter kände att det var kul med seminarium. Jag vände, jag vred, jag analyserade, jag reflekterade, jag briljerade. Så till den milda grad att den facebookanvändande läraren skickade mig ett TACK för att jag hade GLATT ett gammalt lärarvrak genom att vara skarpsinnig, vaken och klokt analytisk. Ursäkta min blygsamhet, men jag upprepar: skarpsinnig, vaken och klokt analytisk. Ja ta mig tusan! Inte illa för en hittills osynlig individ.

Men, det var igår det. Idag går det blott utför och steg 2 tycks helt utom räckhåll.

Steg 2: låta tangenttryckningar bilda meningsfulla ord...?

...är att inte känna av när folk inte vill vara med mig. Att missa att "jag är upptagen just nu" egentligen betyder "jag vill inte prata med dig just nu, helst inte alls".
Det slår mig när jag själv gör så, och inser att det enda som skiljer sig från de gånger jag faktiskt är upptagen är tanken bakom...
Hu, jag är en dålig människa...

Jag tänker mig att man har någon slags kärna, ett antal egenskaper som är ens grund och som inte förändras avsevärt i samma takt som andra saker. De står liksom över utvecklingen. Kanske stämmer det, kanske har jag helt fel, men även om det stämmer så har jag grovt missbedömt vad som är min kärna. Inte det viktigaste med mig, men små saker som är typiska för mig och som jag alltid kommer vara.

Två av de grejerna har bevisats felaktiga; den ena ytterst avgörande, den andra ganska banal. Jag har alltid sett "blyg och osäker" som nyckelegenskaper hos mig, vilket gradvis har förändrats de senaste åren för att nu inte stämma särskilt bra alls. Jag må vara en smula tillbakadragen och avvaktande, men blyg...? Osäker? Njae, förmodligen inte, och i så fall bara i vissa situationer (vilket ju är högst mänskligt).

Så till den banala. Den är min stomme, en grundpelare i hela min existens: min punktlighet, framförhållning och en gnutta kontrollbehov. Hela mitt dna genomsyras av tidspessimism så till den milda grad att punktlighet i äldre generationer inte ens har existerat: man kommer inte i tid, man kommer i FÖRVÄG. Javisst! Men ack vad jag bedrog mig. Kanske har jag varit latent tidsoptimist i en social miljö som förespråkar det motsatta, kanske har jag sakta omsocialiserats till att bli oplanerade, försenade människa jag nu är. I viktiga situationer som resor eller jobbintervjuer är jag fortfarande i väldigt god tid, men föreläsningar, fikor och liknande hastar jag numera iväg till med andan i halsen. Och att bestämma aktiviteter flera dagar i förväg är helt plötsligt en ångestladdad procedur som riskerar sluta med att jag inte alls vill göra det bestämda, särskilt inte i tid.

Min tillvaro, ja hela min existens, är i gungning! Ack...

För all del, varför inte gräva upp hela gatan och sen lägga tillbaka den igen klockan åtta på morgonen? Jag gillar ju när det låter som att någon vispar med elvisp i mitt huvud och när huset vibrerar lite lätt.



Svar till Jonas:
 
Men berätta inte för någon.