Ja
De fina stunderna hopar sig och jag har så mycket i mitt huvud att viktiga och kloka saker rinner ut ur ett hål i nacken. Det gör ingenting. Bara jag behåller de viktiga sakerna jag måste säga på onsdag, så jag inte verkar helt tappad.
För ett tag sen sprang jag i regnet i en av Sveriges tråkigaste städer. En röd skåpbil fick mig att fnissa med sitt budskap om ägarens firma: "Storåsens kött och svets". Var vill man köpa sitt kött om inte där? Jo, kanske hos det företag som någon senare berättade om, med den oväntade kombinationen "Kött och garn".
Idag var en solig dag och jag har vita ränder efter uteserveringsmys med fina människor. Jag tror att det kommer bli en bra sommar. Ja.
Ett tu tre
Paniken kommer och går. Jag har stirrat på skärmen i flera timmar och ju mer jag skriver desto mindre text tycks det bli i dokumentet. Jag förstår inte. Det känns som att jag åt alldeles nyss, men det var flera timmar sen och nu är jag hungrig igen. Jag funderar på en strikt chokladdiet. Men kanske inte. Jag går fram och tillbaka, motar undan viljan att sevackrasakerhöravackraljudgåutivärlden. Skriver lite till och räknar sidor bakifrån: snart är det inte så många kvar att skriva. Men, som sagt, texten försvinner ju mer jag skriver. Det talar emot mig. Men vi får se.
