enstaka ord

Hoppsan, jag tog visst ledigt från pluggandet i jättemånga dagar. Av någon anledning tyckte jag att jag förtjänade det. Av någon anledning var det så oerhört värt det. Jag ska säga det till Framtids-Jag när hon försöker strypa mig med sladdarna till mini-discen samtidigt som hon proppar ner tangentbordet i min hals för att tvinga mig transkribera.



"Värt det"-anledningar:

• långsamt vandrande på fotoutställning
• existerande som tycks kretsa kring mat - eftersom det är så fint att äta med någon, särskilt när det är varma mackor med svampstuvning
• hela första säsongen av weeds
• en hopplös förlust i bowling, men helt utan att den dåliga förloraren i mig kommer fram
• revansch för bowlingen genom några omgångar master mind
• en dålig svensk tv-produktion att återvända till tillsammans - eftersom man delar samma dåliga humor
• någon som dricker kaffe och läser en bok på ett café i väntan på att mitt möte ska ta slut
• sömnbrist som gör mig pigg
• disk som försvinner, som genom magi, och muskelknutor som gör detsamma

Ja...jag hoppas innerligt att det fortsätter vara värt det.

Att vakna 05.30 en lördagsmorgon är nog inte det mest genomtänkta jag har gjort. Att det sen var stört omöjligt att somna om gjorde inte saken bättre. Men efter att ha skrivit in en eftermiddagslur i huvudets tänkta kalender kändes det bättre och jag kunde börja min dag. Men tro inte att jag har fått något vettigt gjort för det.

Snart tänkte jag gå till Bra & Begagnat och sen kanske upp på stan också. Jag behöver köpa pennor för jag har börjat teckna som en besatt (hur nu de tecknar). Solen kämpar sig igenom morgonmolnen så har jag tur får jag en kylig solskenspromenad!

Ibland blir deppig- och bitterheten så överväldigande storslagna att de tippar över till det mest uppfriskande man kan tänka sig i stunden. Just så var det idag, och allas samlade bitterhet blev hysteriskt rolig och jag kände en smula hopp. Det kommer gå bra för oss, det vet jag, det är bara vägen dit som är stenig och jävlig. Och kall och snöig framförallt. Jag tänker att så fort picknickvädret infinner sig kommer allt att kännas lite lättare och Claras ångest över Saabs eventuella konkurs kommer att släppa.

Jobbsökandet is killing me, jag vet inte ens varför för jag vet ju att jag klarar mig över sommaren åtminstone. Jag känner mig bara så värdelöst oerfaren och överflödig på arbetsmarknaden. Tur då att det finns saker som piggar upp ändå. Bitterflamsiga lunchträffar, varmchokladfika med nya bekantskaper, långa samtal med en mjuk röst som till helgen kommer materalisera sig här, omåttliga mängder mat och sprit och spel innan dess, en äppelkaka...


The Do spelar fin musik tycker jag. Fin musik piggar också upp.

Det var en gång en kung som hade tre döttrar. Den äldsta hette Sipp, den mellersta hette Sippsippernipp och den yngsta hette Sippsippernippsippsiriumsipp.

"Ack och ve" sa kungen, "det är ingen som är god nog som vill gifta sig med mina döttrar (eller nån annan lam intrig, för namnen kan väl inte vara hela poängen...?)

Osv osv osv.

Men så träffade han en annan kung som hade tre asbra (och rika och blåblodiga) söner. Den äldste hette Skratt, den mellerste hette Skrattskratteratt och den yngste hette Skrattskratterattskrattskriumskratt.

Så Sipp fick Skratt och Sippsippernipp fick Skrattskratteratt och Sippsippernippsippsiriumsipp fick Skrattskratterattskrattskriumskratt. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, slut.

Där, kära vänner, skulle man kunna tala om en hedersproblematik. Vem fan vill gifta sig med nån tönt som heter Skrattskratterattskrattskriumskratt bara för att pappa tycker att han är den enda som är god nog? Sippsippernippsippsiriumsipp är ju kär i supergulliga Astrid som har rött hår, lyssnar på experimentell jazz och ritar onda cupcakes på armarna när hon har tråkigt.

Ombytta roller - där stod jag i en korridor och försökte locka gymnasieelever att se en utställning och ställa frågor. De tittade misstänksamt på oss, plockade på sig visitkort, pins och pennor och skuttade sedan skrämt iväg. Jag undrar om de låter sig luras eller om de ser att jag i princip är som dem (5 år hit eller dit, jag känner mig fortfarande som 19!).

Imorgon ska jag tala ett par minuter i aulan före en pjäs, på onsdag hålla föreläsning. Fy tusan. Jag skulle vilja kunna vara lika avslappnad och bra som killen som diskuterade pjäsen med ungarna, men eftersom jag naturligt inte är så mycket "yo mannen" och "ey brorsan" så håller jag mig nog till min nervösa och klämkäcka svenneattityd.

Killen kom för övrigt in på användandet av öknamnet hora och ungarna började vilt debattera. En tjej sa glatt att hon aldrig skulle kalla någon hora - förutom sina närmsta vänner. Men som öknamn var det inte okej. Så, om då en tjej som tar för sig kallas hora, vad kallas en kille...? Ja det fick vi också svar på av nåt geni: "jomen om min polare har många tjejer så kallar jag han för lös". Man lär sig nåt varje dag, lös trodde jag man var i magen...