enstaka ord

Idag är allt bra och jag är glad för två fina pojkar lagar nyårsmiddag och bland de andra gästerna finns min söta Beckan. Och solen skiner över en frostig stad, men som tur är lämnar jag den för en annan redan imorgon. Och jag tar långsamtåget som har färre byten och ger mig tid att plugga. Nu ska jag för sista gången i år skaka av mig känslan av att allt blir fel hur jag än gör...


Jag och lillasyster inledde dagen med frostiga solskensfoton i iskyla



Foto: Johanna Andersson

Nu vill jag hem. Jag har fått nog. Jag är stingslig och lättretlig och det kan man inte vara bland familj för då blir allt bara jobbigt. Kanske blir det bättre imorgon när bröderna kommer, så kan vi sitta och vara uppfriskande sarkastiska ihop alla syskonen. Sen vill jag vara på bra humör några dagar, vara trevlig mot familjen, hinna träffa mina söta vänner igen (de andra ger jag ärligt talat blanka fan i vid det här laget, allt ska inte behöva vara så jäkla krångligt) , se min lilla mormor en stund och tillslut bara komma hem till min egen lägenhet och mitt egna liv. Jomenvisst.

"men jag vill bara ha mer av dig ju mer vi pratar. det kändes så jävla bra när vi träffades helt enkelt. sluta verka så bra!"

ett tidsfördriv att dö för

Ja, jag håller räkningen på tiden här i obebyggelsen.
Jag sov bort hela dagen, som min kära mor gärna påpekade med en suck. Det kändes faktiskt lite jobbigt att vakna halv tolv (jag har nog inte sovit så länge på flera år) men när hon anmärker på det känner jag mig som 15 igen och får lust att lägga mig och sova en timme till på pin kiv!

Jag och lillasyster har bakat hela kvällen, och mer ska det bli imorgon. När det är färdigt kommer vi ha julkakor, chokladtryffel, knäck, marknadskarameller och mozartkulor upp över öronen.


      


Nu sitter jag och väntar igen. Jag gör ju inte annat, för bövelen. Kanske ser jag honom aldrig igen, men ack vad ljuvt att  än så länge ändå få hoppas lite, höras lite, och fundera på hur skulle kunna bli...


                                

Rebecka har världens största julgran. Sebastian undrade om hon hade snott den från stortorget. Vi stod länge och gapade. Men så har hon ju världens mest avlägsna tak till sin lägenhet också. Slöseri på en så liten tös.

Petrus har en allmänlivströtthet, och det är ju aldrig kul. Han sa att han har saknat mig och att jag var mig lik - på ett bra sätt. Glad och rolig. Jag ser mig sällan som glad och rolig, men igår tror jag banne mig att jag var det. Och kanske är det lite likt mig, ibland. (Men just nu sitter jag och blänger på mitt PM i vredesmod.)
Jag har nog inte sett någon av dem på mindre än ett år. Jag och Sebastian var nära vårt vanliga flamsfnissiga tillstånd, men med hänsyn till övriga så nöjde vi oss med att inte spåra ur. Nu får det inte dröja ett år igen...

Camilla hade vrålat till sing-star till fyra inatt, hon var ovanligt fräsch efter hennes - som hon sa - välbehövliga fylla. Jag beundrar henne så för att hon landar på fötterna med ett leende på andra sidan svårigheterna. Utan att för den sakens skull låtsas oberörd. Det är fint.

Lillasystern har uppgraderat sitt hem och gav mig husrum för natten. Och en smula sällskap likaså. Tacos avnjuts bäst i syskons sällskap, tänkte vi.

Nu väntar jag på mail. Jag har gjort det över en timme nu. Hur svårt kan det vara?

Jag kan lugna fröken Lillasyster med att present fick följa med. Julklappen likaså. Jag är så generös att det värker i hjärteroten när jag tänker på mig själv.

Resan hem gick bra. Tar man 10-30 minuter i stöten hinner det väl inte gå så himla fel, tycktes SJ tänka. Och tänk så rätt de hade, efter 30+10+25+20+20+30+30 minuter stod jag på en landsväg mitt i den kolsvarta natten, fem minuters bilfärd från föräldrahemmet. När man kommer fram i ett beckmörker kan det inte räknas som en dag, så därmed är det först nu jag har avklarat Dag 1 i den mörka skogen. Mamma satte mig genast i arbete med att städa hemmet, så mina egenhändigt medsläpade böcker såg jag inte röken av på halva dan. Andra halvan hittade jag en bok av Erlend Loe och den verkade lite roligare...

M meddelade att de två älgarna hon vid skilda tillfällen har fått av mig nu kommer att bli särbos - precis som hon och karln. Det värmde mitt usla barnahjärta att höra att hon har kvar de små liven. Vi har ett speciellt förhållande till älgar, hon och jag. Det blir lätt så när man bor granne med dem. En gång höll de på att helt sabotera vår promenad, genom att ställa sig emellan oss en efter en. Nu var det länge sen jag såg nån, men har jag tur kanske de traskar förbi här en dag.

Som alltid får jag lite ångest och vånda över att vara här. Inte så mycket över själva varandet som över det faktum att det är så svårt att hinna med allt jag vill göra - i kombination med att jag dessutom kommer att sitta sysslolös många timmar. Det är det jobbiga pusslandet med för många människor och för många helgdagar som förstör. Men imorrn bär det av in till Den stora staden där glöggmys med några fina vänner väntar!

Jag packar och står i. Halva resväskan är fylld med böcker, i den andra halvan ska kläder för två veckor rymmas. Jo pyttsan... Tur att jag ska ut i skogen där den mesta tiden kommer att tillbringas i ett par mjukisbyxor.
Jag lämnar tankar och förvirring kvar här, för nu ska jag frossa i julstök, lantluft och plugg! Har jag tur innebär det att jag lätt som en plätt kan motstå alla impulser att höra av mig till personer jag inte bör höra av mig till. Hur han gör får jag se...

Det är så fullt i väskan...inte kan det väl göra något om jag lämnar kvar lillasysters födelsedagspresent här?

Nu ska här sovas.

Nu ska jag berätta om vilken handlingskraftig och försigkommen tös jag är. Jag sitter och chattar med A men sjukt rastlös som jag är så har jag paralellt börjat städa min toalett. Det ni, strax över tolv en söndagsnatt! Hade jag inte hängt med mig själv hela dan hade jag starkt misstänkt att jag hade tagit något överstimulerande i smyg, men så är icke fallet. Däremot pendlar humöret som...som...ja, som något som pendlar väldigt mycket helt enkelt. Nu är jag lite gladare igen och nu är det läggdags!

Igår hade vi julknytis så det stod härliga till. Det fanns mat i mängder, fint sällskap och klappar dessutom! C hade gjort en heavenly krämig Janssons frestelse, så lyckan var gjord för min del. Efteråt satt vi och pratade, bland annat berättade två vänner om hur de hamnade i Sverige under kriget i Jugoslavien. Tänk att behöva fly från sitt land, lämna allt...det är så svårt att föreställa sig, det känns så långt från ens egen skyddade uppväxt. Och även om jag vet om detta och har hört delar av det förut känns det lite underligt varje gång: tänk att de är här, lever och bor här och är mina vänner - de hade kunnat vara kvar i sina hemland, eller kanske någon helt annanstans!

Min konstanta tanke under kvällen var "Jag behöver aldrig mer äta". Typisk överdrift som aldrig stämmer. Jag är och förblir ett matvrak. Men - banne mig - än är jag inte hungrig! Läskigt...vad ska jag nu bygga upp min tillvaro kring?

Oh, min älskade M som jag har lånat ut till mörkaste norrland i tre och ett halvt år ska flytta neråt! Nu kanske jag äntligen kan få en skymt av henne. Jag tycker dock lite synd om hennes karl, Hank the man som jag så vänligt döpt honom till. Men det är banne mig hans tur att leva ett M-fattligt liv (skrattar ondskefullt)!

Min hjärna tycks inte märka skillnad på när jag är effektiv med viktiga saker och när jag är det med mindre viktiga eller rentav tramsiga saker. Därför är jag nu skitnöjd över att ha handlat mat, julklapp till morgondagens julknytis samt gjort julgodis till densamma. Woho, vilken bedrift... Men godiset blev gott!
Nu borde jag plugga lite (viktigt på riktigt) innan jag börjar rulla köttbullarna och fixar middag...men det lär ju inte hända. Istället kommer jag sätta mig och färdigställa och slå in julklappen. Min pysselnivå har gått i taket den senaste veckan, vilket för min del iofs inte ligger så högt. Jag har nog en pysseltakhöjd på max en halvmeter, men ändå.
Nu har jag lite trevande gett mig på julmusiken, men annars berikar Detektivbyrån mitt liv.

Jag har en röd liten bok (som är en fortsättning på en grön- och vitrandig liten bok) som jag påbörjade någon gång på högstadiet. Vi kan kalla den Patetiska egoboken, för dess enda syfte är att innehålla fina saker som folk har sagt till mig. Jag vet att man bör börja med sig själv, typ "ingen kommer respektera dig om du inte respekterar dig själv och alla andra kan fara och flyga bara du är nöjd med dig själv bla bla bla", men det är inte så himla lätt alla gånger. I boken skrev jag fina saker som jag ville minnas, och efter ett tag insåg jag att jag inte var så pjåkig ändå...
Den där boken värmer fortfarande, och den fylls fortfarande på. Alldeles nyss med ett fint sms från min söta K som i torsdags fick mig att le på morgonbussen. Här är hon, in all her glory:  http://lovekat.blogg.se/ 

Jag har tvättat, och nu tycks jag tro att det är allt jag behöver göra idag. Stryk skulle jag ha, lata flicka!