enstaka ord

Jag tänker mig att man har någon slags kärna, ett antal egenskaper som är ens grund och som inte förändras avsevärt i samma takt som andra saker. De står liksom över utvecklingen. Kanske stämmer det, kanske har jag helt fel, men även om det stämmer så har jag grovt missbedömt vad som är min kärna. Inte det viktigaste med mig, men små saker som är typiska för mig och som jag alltid kommer vara.

Två av de grejerna har bevisats felaktiga; den ena ytterst avgörande, den andra ganska banal. Jag har alltid sett "blyg och osäker" som nyckelegenskaper hos mig, vilket gradvis har förändrats de senaste åren för att nu inte stämma särskilt bra alls. Jag må vara en smula tillbakadragen och avvaktande, men blyg...? Osäker? Njae, förmodligen inte, och i så fall bara i vissa situationer (vilket ju är högst mänskligt).

Så till den banala. Den är min stomme, en grundpelare i hela min existens: min punktlighet, framförhållning och en gnutta kontrollbehov. Hela mitt dna genomsyras av tidspessimism så till den milda grad att punktlighet i äldre generationer inte ens har existerat: man kommer inte i tid, man kommer i FÖRVÄG. Javisst! Men ack vad jag bedrog mig. Kanske har jag varit latent tidsoptimist i en social miljö som förespråkar det motsatta, kanske har jag sakta omsocialiserats till att bli oplanerade, försenade människa jag nu är. I viktiga situationer som resor eller jobbintervjuer är jag fortfarande i väldigt god tid, men föreläsningar, fikor och liknande hastar jag numera iväg till med andan i halsen. Och att bestämma aktiviteter flera dagar i förväg är helt plötsligt en ångestladdad procedur som riskerar sluta med att jag inte alls vill göra det bestämda, särskilt inte i tid.

Min tillvaro, ja hela min existens, är i gungning! Ack...