enstaka ord

Likt en epidemi sprider sig det överkänsliga, mano-depressivsliknande humör som redan har ödelagt så många hem. I stugorna runt om i landet gråter människor över för gammal mjölk, gör lyckodanser över vänliga sms och svär obehärskat åt fullbokade tvättstugor, allt inom loppet av några timmar.
Igår var jag beredd att lägga mig ner och stendö om någon bara hade gett mig en praktisk lösning (smärta gör mig nämligen ledsen och uppjagad) men idag skiner jag i det närmaste ikapp med solen.
Igår var allt jobbigt och hemskt, världen hånade mig. När jag inte hade en tillräckligt understödd anledning att bittert vältra mig i självömkan tog jag mig friheten att själv fantisera ihop möjliga framtida scenarier som tveklöst gav mig all anledning att spy galla över mitt liv och mitt potentiellt krossade hjärta.
Idag är världen lite ljusare, bokstavligt talat eftersom solen skiner, men även bildligt talat i mitt arma lilla hjärta. Det är inte så att gårdagens verklighet har förändrats till det bättre, men min bild av den har definitivt blivit mer realistisk. En utlovad weekend hos en fin människa i en annan stad, en lunch med lax, ett avsnitt av How I met your mother samt en gnutta inspiration till en tråkig skoluppgift räckte tydligen för att vända uppochner på min värld - på ett bra sätt.
Men än går jag inte säker...imorgon sitter jag säkert här, storgråtandes över framtiden eller en misslyckad sockerkaka...