enstaka ord

Tisdag morgon: gummistövlar i vattenpölar, paraply som blåser bort så tillslut ger jag upp. Evighetsarbete i datasalen, men sällskapet är fint så det känns bra ändå.

Tisdag eftermiddag: narrativitet, nersjunken i en fåtölj i biblioteket, jag kan bo där om jag skulle behöva. Någon berättar: en person jag trodde började lossna sitter nu fast - igen. Ledsen, frustrerad, uppgiven. Jag tänker inte vänta mer. Jag lägger ner.

Tisdag kväll: "jag lägger ner." Förståelse blandad med rädsla och jag blir glad över att någon är rädd att förlora mig men arg över att jag ändå inte är värd att klippa alla banden för. Jag ber om ett nej och får ett "jag kan säga nej om du vill höra det men jag menar ja." Säg inget du inte kan hålla. Då är det bättre med ett nej. "Jag vet. Nej, då. Men jag vet att det blir ett ja." Jag dansar inombords, men lugnare än tidigare, och nu kan jag koppla bort tills...ja, sen. När sen blir nu? När nej blir ja... Eller helt enkelt till en annan tid.