enstaka ord

När klockan ringde klockan 7 var det inte gråmörkt och hemskt som det varit den senaste månaden, istället var himlen sådär varmt ljus av snö och gatlyktor - ett ljust mörker. Jag blev nästan lycklig av att pulsa över snötäckta gator på väg till skolan, trots små och blöta snöflingor i mitt ansikte, trots att jag lekte bambi på hal is vid två tillfällen. Jag kom fram helskinnad som tur var.

Jag hade storslagna studieplaner för dagen. Dessvärre gick all min energi åt att försöka hålla mig vaken i fåtöljen på biblioteket...tji fick jag... Istället sitter jag hemma framför datorn och lyssnar på underbara människor som spelar musik på gator, i parker, i tunnelbanor: http://www.takeawayshows.com

Bäst är Yeasayer, jag får rysningar och blir helt kär i dem.

Mitt tangentbord fick spel och vägrade skriva v och f. Det är märkligt hur långt man klarar sig utan dessa två bokstäver. Men sen sket det sig naturligtvis och varenda ord tycktes innehålla minst en av varje. Jag satt och kopierade och klistrade för att kunna kommunicera med omvärlden. På teknikvarushuset där tangentbordet inhandlades sa de "ack nej, vi kan inte hjälpa dig, det var för länge sen du köpte det". Men så inträffade ett mirakel - mina kära vänner v och f återvände! Jag ska aldrig mer ta dem för givna...

Alla har flytt stan den här helgen. Förutom A, så ikväll ska vi baka kakor och förtala alla som lämnat oss ensamma och panka i novembermörkret. (Nejdå, vi är så snälla.) Av någon anledning har jag inte alls kunnat utnyttja denna lugna helg så effektivt som jag önskar, men jag skyller lite på dagens utbildning i FN:s barnkonvention. Det var intressant dock, och det känns bra att vara lite insatt i den.

Nu ska jag hoppa ur pyjamasbyxorna och pallra mig iväg till kakbakning, te och novembermys!

Min vän K hade fest och vi fann oss omringade av en absurd mängd unga män. Underligt nog tycktes de flesta ha flickvän. Jag hade en väldigt trevlig kväll trots trängsel på Ks golv, hårdrocksband ute och en obeskrivligt vacker men upptagen man som tittade intensivt på mig under våra samtal om barndomsnostalgi och public service. Jag tror att mina gröna strumpbyxor lyfte hela kvällen.

Idag borde jag läsa in mig på mitt uppsatsämne, men helst vill jag bara gömma mig i mitt täcke och se V for vendetta - igen. Jag är en insnöad människa. Allt jag kan tänka på är min senaste förälskelse, för tillfället alltså nyss nämnda film. Jag spelar Yeasayers No need to worry om och om igen för det fortsätter vara det vackraste jag vet just nu, och om jag inte sansade mig skulle jag nog baka muffins varje dag.

Huvudsaken är att jag inte längre är arg över att D säger en sak och gör en annan. Jag vet dock inte om det är så mycket bättre att vara likgiltig... Men jag har ju åtminstone mina gröna strumpbyxor - vem kan vara likgiltig då?