enstaka ord

Tänka sig, här sitter jag och äter torr smörgås och delicious choklad och jobbar på rätt bra med att komma över en person jag inte vet ännu om jag behöver komma över. Det är bättre att förekomma än att förekommas (att överkomma än att överkommas...). Ännu bättre är att vara försigkommen, men det kommer väl med tiden får man tro.

Likt en epidemi sprider sig det överkänsliga, mano-depressivsliknande humör som redan har ödelagt så många hem. I stugorna runt om i landet gråter människor över för gammal mjölk, gör lyckodanser över vänliga sms och svär obehärskat åt fullbokade tvättstugor, allt inom loppet av några timmar.
Igår var jag beredd att lägga mig ner och stendö om någon bara hade gett mig en praktisk lösning (smärta gör mig nämligen ledsen och uppjagad) men idag skiner jag i det närmaste ikapp med solen.
Igår var allt jobbigt och hemskt, världen hånade mig. När jag inte hade en tillräckligt understödd anledning att bittert vältra mig i självömkan tog jag mig friheten att själv fantisera ihop möjliga framtida scenarier som tveklöst gav mig all anledning att spy galla över mitt liv och mitt potentiellt krossade hjärta.
Idag är världen lite ljusare, bokstavligt talat eftersom solen skiner, men även bildligt talat i mitt arma lilla hjärta. Det är inte så att gårdagens verklighet har förändrats till det bättre, men min bild av den har definitivt blivit mer realistisk. En utlovad weekend hos en fin människa i en annan stad, en lunch med lax, ett avsnitt av How I met your mother samt en gnutta inspiration till en tråkig skoluppgift räckte tydligen för att vända uppochner på min värld - på ett bra sätt.
Men än går jag inte säker...imorgon sitter jag säkert här, storgråtandes över framtiden eller en misslyckad sockerkaka...

Mina storslagna biblioteksplaner gick om intet, för i denna boning går tiden apfort när man har mycket att hinna med och snigelsakta när man behöver färdas in i en bättre framtid. Så nu när pluggandet ändå är kört kan jag lika gärna lägga in några bilder från det avslutade året.


Staden







Sommarens första road-trip



Sommarens andra slutade i värmland







Umgänge är inte umgänge utan mat...



Way out west



Höstbesök hos mormor



Mellandagsbesök hos syster

Nu ska jag berätta om en flicka som nös varje dag. När flickan föddes skrek hon inte som vanliga ungar utan nös till ett par gånger, en smula pipigt och mesigt. Sen fortsatte hon med det, vareviga dag påstår hennes mor. Varje dag, minst tre gånger i rad, högst sju, tills den dagen då flickan flyttade hemifrån. Då avtog nysningarna sakta sakta nästan utan att hon märkte det.

Men så åkte hon hem över jul, borrade in näsan i den söta katten och nös ordentligt så att katten nästan fick en hjärtattack. Tre eller fem i taget, men låt oss säga fyra. Flera omgångar om dagen, men låt oss säga två. Hon stannade där tolv dagar.

4*2=8 8*12=96

Flickan nös minst 96 gånger den julledigheten, men säkerligen fler.

Långsamtåget var en hit! Dock sov jag bort en bit och lyssnade mest på musik resterande bitarna...men tanken på pluggning var ju god åtminstone. Jag var lite seg efter nyårsfirandet också. Det blev inte särskilt vilt och inte alltför sent men en festlig tillställning ändock. Middagen tog 4(!) timmar att laga med allt skärande och hackande och rörande. Jag bidrog med ett begränsat rörande och viss servettvikning... Inklämd mellan två trevliga, långhåriga pojkar avnjöts middagen innan vi rusade iväg till slottet och fyrverkerierna vid tolvslaget, och sen fort hem igen. Det var en trevlig afton i ett trevligt sällskap!

Men gu vad det var skönt att komma hem sen, min lägenhet är så fin och det är så skönt att få vara själv när man vill det! Och alltför länge behövde jag ju inte vara ensam heller, varje kväll har tillbringats i goda vänners lag hittills. Jag har saknat dem!

Med plugget är jag tyvärr rädd att det går utför. Jag sitter och försöker knåpa ihop de två sista frågorna på hemtentan men det blir bara dåligt dåligt. Därav detta inlägg...och förmiddagens hysteriska storstädning som resulterade i ett rent hem ända in i köksfläkten och ovanpå köksskåpen. Det ni, hör inte till vanligheten i undertecknads hushåll!

Idag är allt bra och jag är glad för två fina pojkar lagar nyårsmiddag och bland de andra gästerna finns min söta Beckan. Och solen skiner över en frostig stad, men som tur är lämnar jag den för en annan redan imorgon. Och jag tar långsamtåget som har färre byten och ger mig tid att plugga. Nu ska jag för sista gången i år skaka av mig känslan av att allt blir fel hur jag än gör...


Jag och lillasyster inledde dagen med frostiga solskensfoton i iskyla



Foto: Johanna Andersson

Nu vill jag hem. Jag har fått nog. Jag är stingslig och lättretlig och det kan man inte vara bland familj för då blir allt bara jobbigt. Kanske blir det bättre imorgon när bröderna kommer, så kan vi sitta och vara uppfriskande sarkastiska ihop alla syskonen. Sen vill jag vara på bra humör några dagar, vara trevlig mot familjen, hinna träffa mina söta vänner igen (de andra ger jag ärligt talat blanka fan i vid det här laget, allt ska inte behöva vara så jäkla krångligt) , se min lilla mormor en stund och tillslut bara komma hem till min egen lägenhet och mitt egna liv. Jomenvisst.

"men jag vill bara ha mer av dig ju mer vi pratar. det kändes så jävla bra när vi träffades helt enkelt. sluta verka så bra!"

ett tidsfördriv att dö för

Ja, jag håller räkningen på tiden här i obebyggelsen.
Jag sov bort hela dagen, som min kära mor gärna påpekade med en suck. Det kändes faktiskt lite jobbigt att vakna halv tolv (jag har nog inte sovit så länge på flera år) men när hon anmärker på det känner jag mig som 15 igen och får lust att lägga mig och sova en timme till på pin kiv!

Jag och lillasyster har bakat hela kvällen, och mer ska det bli imorgon. När det är färdigt kommer vi ha julkakor, chokladtryffel, knäck, marknadskarameller och mozartkulor upp över öronen.


      


Nu sitter jag och väntar igen. Jag gör ju inte annat, för bövelen. Kanske ser jag honom aldrig igen, men ack vad ljuvt att  än så länge ändå få hoppas lite, höras lite, och fundera på hur skulle kunna bli...


                                

Rebecka har världens största julgran. Sebastian undrade om hon hade snott den från stortorget. Vi stod länge och gapade. Men så har hon ju världens mest avlägsna tak till sin lägenhet också. Slöseri på en så liten tös.

Petrus har en allmänlivströtthet, och det är ju aldrig kul. Han sa att han har saknat mig och att jag var mig lik - på ett bra sätt. Glad och rolig. Jag ser mig sällan som glad och rolig, men igår tror jag banne mig att jag var det. Och kanske är det lite likt mig, ibland. (Men just nu sitter jag och blänger på mitt PM i vredesmod.)
Jag har nog inte sett någon av dem på mindre än ett år. Jag och Sebastian var nära vårt vanliga flamsfnissiga tillstånd, men med hänsyn till övriga så nöjde vi oss med att inte spåra ur. Nu får det inte dröja ett år igen...

Camilla hade vrålat till sing-star till fyra inatt, hon var ovanligt fräsch efter hennes - som hon sa - välbehövliga fylla. Jag beundrar henne så för att hon landar på fötterna med ett leende på andra sidan svårigheterna. Utan att för den sakens skull låtsas oberörd. Det är fint.

Lillasystern har uppgraderat sitt hem och gav mig husrum för natten. Och en smula sällskap likaså. Tacos avnjuts bäst i syskons sällskap, tänkte vi.

Nu väntar jag på mail. Jag har gjort det över en timme nu. Hur svårt kan det vara?

Jag kan lugna fröken Lillasyster med att present fick följa med. Julklappen likaså. Jag är så generös att det värker i hjärteroten när jag tänker på mig själv.

Resan hem gick bra. Tar man 10-30 minuter i stöten hinner det väl inte gå så himla fel, tycktes SJ tänka. Och tänk så rätt de hade, efter 30+10+25+20+20+30+30 minuter stod jag på en landsväg mitt i den kolsvarta natten, fem minuters bilfärd från föräldrahemmet. När man kommer fram i ett beckmörker kan det inte räknas som en dag, så därmed är det först nu jag har avklarat Dag 1 i den mörka skogen. Mamma satte mig genast i arbete med att städa hemmet, så mina egenhändigt medsläpade böcker såg jag inte röken av på halva dan. Andra halvan hittade jag en bok av Erlend Loe och den verkade lite roligare...

M meddelade att de två älgarna hon vid skilda tillfällen har fått av mig nu kommer att bli särbos - precis som hon och karln. Det värmde mitt usla barnahjärta att höra att hon har kvar de små liven. Vi har ett speciellt förhållande till älgar, hon och jag. Det blir lätt så när man bor granne med dem. En gång höll de på att helt sabotera vår promenad, genom att ställa sig emellan oss en efter en. Nu var det länge sen jag såg nån, men har jag tur kanske de traskar förbi här en dag.

Som alltid får jag lite ångest och vånda över att vara här. Inte så mycket över själva varandet som över det faktum att det är så svårt att hinna med allt jag vill göra - i kombination med att jag dessutom kommer att sitta sysslolös många timmar. Det är det jobbiga pusslandet med för många människor och för många helgdagar som förstör. Men imorrn bär det av in till Den stora staden där glöggmys med några fina vänner väntar!

Jag packar och står i. Halva resväskan är fylld med böcker, i den andra halvan ska kläder för två veckor rymmas. Jo pyttsan... Tur att jag ska ut i skogen där den mesta tiden kommer att tillbringas i ett par mjukisbyxor.
Jag lämnar tankar och förvirring kvar här, för nu ska jag frossa i julstök, lantluft och plugg! Har jag tur innebär det att jag lätt som en plätt kan motstå alla impulser att höra av mig till personer jag inte bör höra av mig till. Hur han gör får jag se...

Det är så fullt i väskan...inte kan det väl göra något om jag lämnar kvar lillasysters födelsedagspresent här?

Nu ska här sovas.

Nu ska jag berätta om vilken handlingskraftig och försigkommen tös jag är. Jag sitter och chattar med A men sjukt rastlös som jag är så har jag paralellt börjat städa min toalett. Det ni, strax över tolv en söndagsnatt! Hade jag inte hängt med mig själv hela dan hade jag starkt misstänkt att jag hade tagit något överstimulerande i smyg, men så är icke fallet. Däremot pendlar humöret som...som...ja, som något som pendlar väldigt mycket helt enkelt. Nu är jag lite gladare igen och nu är det läggdags!

Igår hade vi julknytis så det stod härliga till. Det fanns mat i mängder, fint sällskap och klappar dessutom! C hade gjort en heavenly krämig Janssons frestelse, så lyckan var gjord för min del. Efteråt satt vi och pratade, bland annat berättade två vänner om hur de hamnade i Sverige under kriget i Jugoslavien. Tänk att behöva fly från sitt land, lämna allt...det är så svårt att föreställa sig, det känns så långt från ens egen skyddade uppväxt. Och även om jag vet om detta och har hört delar av det förut känns det lite underligt varje gång: tänk att de är här, lever och bor här och är mina vänner - de hade kunnat vara kvar i sina hemland, eller kanske någon helt annanstans!

Min konstanta tanke under kvällen var "Jag behöver aldrig mer äta". Typisk överdrift som aldrig stämmer. Jag är och förblir ett matvrak. Men - banne mig - än är jag inte hungrig! Läskigt...vad ska jag nu bygga upp min tillvaro kring?

Oh, min älskade M som jag har lånat ut till mörkaste norrland i tre och ett halvt år ska flytta neråt! Nu kanske jag äntligen kan få en skymt av henne. Jag tycker dock lite synd om hennes karl, Hank the man som jag så vänligt döpt honom till. Men det är banne mig hans tur att leva ett M-fattligt liv (skrattar ondskefullt)!